Helsingfors Poetikkonferens, Helsingfors, 22 augusti, 2006

Tack för ett laddat, intressant inlägg som kontextualiserar den väldigt intressanta samtida svenska poesin på ett förtjänstfullt sätt. Här finns många intressanta sidospår man kunde gå in på: skepsisen mot avantgardet är alltid fascinerande, då tänker jag inte bara på bürger utan mer generellt på (i synnerhet) den akademiska skepsisen. Och kritikens behov av kategoriseringar kunde man gå in på mer, hur kritiker i det att de pekar ut paralleller skapar paralleller. Intressant för mig som ibland rec. svensk litt. i Svenska Dagbladet, precis som du själv förresten gör, att gå fel, ovetande om det kulturella sammanhanget. Minns när jag kallade den svenska förf Malte Persson för språkmaterialist, och när Malte på sin blogg skrev att t.o.m. i positiva recensioner som FH:s kallas jag för språkmaterialist.

Jag vill ändå ta fasta på en aspekt av huvudargumentet i ditt inlägg, nämligen förhållandet till traditionen. Jag märker att jag själv tenderar att tänka på tradition i allmännare termer kanske, och på teknologi i det här sammanhanget i mer snävt estetiska termer, kanske i viss mån idealistiskt fast inte i en enkel mening subjektsstyrt eller avskuret. Alltså språket som teknologi, liksom alfabetet som teknologi, läsning, läskunnighet. Då menar jag i det här sammanhanget att avantgardet, både det tidiga 1900-talsavantgardet, 60-talets konkretism, och det samtida – till vissa delar, då man tänker på det som nu kallas postproduktion, men som också haft många andra namn; readymades, cut-up, fold-in, etc. etc. också realiserar aspekter som finns i alla texter i en mening, understryker vissa poetiska och textuella möjligheter som finns där redan från början, som har att göra med läsandets möjligheter, med läsning kort och gott (och med alfabetet och dess kombinatoriska potential). Avantgardet förkroppsligade och konkretiserade (materialiserade) möjliga läspraktiker (det som Jerome McGann i en essä han skrev tillsammans med Lisa Samuels kallar interpretation as performance, och interpretation as deformance: hans primärexempel är Emily Dickinson som läser vissa alltför bekanta, uttjänta dikter baklänges, reading backwards, för att defamiliarisera, främmandegöra). Kanske det har att göra med en demokratisering, att skrivande blir läsande, blir en sorts creative reading, för att låna en term av cb. Och att läsande blir skrivande. Återigen. Allt är redan skrivet och det att tillägna sig kulturen har blivit en mer intressant fråga än att skapa ny kultur, el. att skapa ny kultur är en fråga om nya sätt att tillägna sig gammal kultur. Och i tillägnandet förstås återanvända, omfunktionera. Men man kan gå ännu längre tillbaka i tiden. När du talar om den postmoderna förklaringen till varför intresset för ”återanvändning” och ”omfunktionering” är så stort idag, nämligen att ”efter den monolitiska modernismens fall är alla former, stilar, metoder, operationer tillgängliga i ett stort lager där man tar vad man behöver” – kan man ju inflika att det gäller ju också tidigare epoker, ta t.ex. barocken. Och jag tänker här på musik, närmare bestämt på Bach, som använde sig av i synnerhet engelska och italienska genrer, men han plockade också ur hela musikhistorien, och kombinerade med en tysk lutherskt influerad andlighet; han kunde tex återanvända ordagrant, tongrant, Vivaldi, det var tidens melodi att återanvända. Samtidigt förekommer i Bach genererande program som motsvarar Brian Kim Stefans algoritm, som också komplicerar Vivaldis ofta enkla melodier. Här kommer ju också mediespecifika hänsyn in i bilden; cembalons utveckling till piano; orgeln, väldigt likadana argument framför av musikhistoriker som loss pequeno glaziers om digital versus tryckt poesi; dvs. att bach egentligen förespeglar pianot, och att pianot ”remedierar” cembalon. Och: Ändå har den här heterogeniteten homogeniserats, man ser allt genom ett visst filter där det likriktas. Man ser Bach som tysk, starkt bunden till traditionen, som förandligad kyrkomusik. Motsvarande exempel hittar man lätt i litteraturhistorien.

Så vad jag vill komma fram till är dels att lite grann ifrågasätta att det tidiga avantgardet och sextiotalets experimentella poesi uppfann återanvändandet, om det inte snarare är en romantisk ideologi med det skapande geniet och verket med stort v som bildat ett filter genom vilket vi ser kulturen. Så att avantgardet snarare återuppfann återanvändandet, delvis för att kritisera en romantisk ideologi. <skillnad: avantgarde använder som metod det som barocken använde som stil – ”made artistic means recognizable in their generality”> Det här är inte en så originell tanke kanske, men en tanke som är värt att betona möjligen.

Vad jag antar att jag också vill komma fram till är en fråga om hur avantgardespecifik sist och slutligen en materiellt orienterad syn är; och en hurudan sorts forskning du föreställer dig, närmare.

Kanske man om UKON, Kenneth Goldsmith, och tre av de främsta finska google-poeterna Janne Nummela, Teemu Manninen och Leevi Lehto i framtiden också ser det nationella som utmärkande, just det som poeterna själva försökt motarbeta. Medan det medieteknologiska helt negligeras eller ses som ointressant och gammalmodigt. Gammal teknologi – redan namnet ”Netscape Navigator” har ju fått en lite nostalgisk klang över sig.

Och inne på frågan om nationalitet och internationalitet kan man ju peka på en stor del av den nyare svenska poesins beroende av den amerikanska languagerörelsen.

Vastaa

Täytä tietosi alle tai klikkaa kuvaketta kirjautuaksesi sisään:

WordPress.com-logo

Olet kommentoimassa WordPress.com -tilin nimissä. Log Out / Muuta )

Twitter-kuva

Olet kommentoimassa Twitter -tilin nimissä. Log Out / Muuta )

Facebook-kuva

Olet kommentoimassa Facebook -tilin nimissä. Log Out / Muuta )

Google+ photo

Olet kommentoimassa Google+ -tilin nimissä. Log Out / Muuta )

Muodostetaan yhteyttä palveluun %s